Farah Abadi är befriande ovanlig. Utan att ursäkta sig, förmins­ ka sig eller blinka säger hon att hon tycker om sig själv.
– Får jag kritik är min första instinkt: Är du dum i huvudet, hur kan du säga eller tycka så om mig?

Ja, hur skulle någon? Uppkrupen hemma i den grå hörnsoffan i radhuset utanför Malmö har Farah samma avväpnande leende och nyfikna blick som hon har i tv­rutan. Hon har precis kommit hem från en av sina återkommande turer till huvudstaden. Just nu spelar hon in två olika SVT-program: 1 mot Sverige och På spåret där hon tävlar tillsammans med Johan Glans. Dessutom har arbetet med nästa omgång av Mello dragit i gång.
– Jag ska följa artisterna och deras vardag hela vägen fram, tills en av dem vinner. Det ska bli så sjukt roligt.

– Jag är noll galen. Jag har aldrig gjort något tokigt eller knarkat eller brutit mot lagen. Ibland kan jag önska att jag hade varit mer vild som ung, men jag tror att jag var svinrädd för att fucka upp. Antagligen för att jag visste att det inte hade funnits någon där för mig då. Det var noll acceptans för knark, alkohol och snatteri hemma, så jag vågade aldrig.

Sarah växte upp med sina föräldrar och tre systrar i en lägenhet i Pilängen i Landskrona.
– Det var ett lite ruffigt område där de fattiga bodde. Papporna var skit, mammorna jobbade inom hemtjänsten.

Likadant var det hemma hos mig. Pappa bodde där men var inte mycket att ha. Men, understryker hon, en bättre uppväxt än den hon fick kan hon inte tänka sig. Hon hade sin mamma och sina systrar, gick i en bra skola och hade fina kompisar som hon fortfarande har kontakt med dagligen.

Att familjen hade det ekonomiskt tufft var inget hon ens reflekterade över som barn. Inte förrän hon började på högstadiet och träffade elever från andra områden.

– Det är restauranger, resor, inredning och kläder. Men det riktiga livet är inte Gucci och Dubai utan den vanliga vardagen hemma. Det är relationer, föräldrar, syskon, grannar och vänner. Du behöver inte belåna dig för att leva ett rikt liv.

När kameran tänds har Farah eyelinern och läppstiftet på. När hon är ledig är det pyjamas eller andra myskläder som gäller. Och även om hon ofta umgås med både släkt och vänner är det bästa hon vet att ge sig hän åt en tv-serie hela dagen lång.
– På sin höjd går jag ut i köket och kokar nudlar. Jag är världens lataste och mest oglamourösa människa.

Det var med andra ord inte glitter och glam som drev henne till att söka sig till radion för snart tio år sedan. Snarare nyfikenheten på människor och den ständiga lusten att få snacka. Farah jobbade som marknadskoordinator i Landskrona när hon såg att P3 Din gata sökte en ny programledare. I sin ansökan berättade hon att hon alltid älskat att prata, så till den grad att hennes mamma bru­kade skämmas för henne.

Och när hon kallades på audition och fick till uppgift att berätta en kort historia om ett valfritt ämne, valde hon att spekulera kring varför tjejer bara kan bajsa när de är hemma hos sig själva.
– Efteråt hade jag sådan ångest och trodde att jag gjort bort mig totalt.

Tvärtom, förstås. Alltsedan dess har hon haft en gjuten plats i radiostudion.
– Jag älskar verkligen att vara på Sveriges Radio. Studion är mitt bästa ställe, där mår jag bra. Jag har aldrig haft söndagsångest och skulle typ gå dit även om de inte betalade mig.

Farah går ut i köket och plockar fram ett paket frusen köttfärs till kvällens middag, samtidigt som hon, utan minsta tvekan i rösten, säger att hon aldrig har haft en dålig dag på jobbet.
– Jag är jätteduktig på att sända live. Jag är ju ingen adrenalinjunkie, jag hatar allt som är läskigt. Men jag älskar att det du gör inte kan göras om. Hundratusentals personer lyssnar, live, och det gör dig vass.

Dessutom får hon lov att vara just så nyfiken som hon är. Ställa frågor om allt mellan himmel och jord. Som program­ ledare för public service är hon dock noga med att inte uttrycka politiska åsikter, utöver självklarheter som att ta ställning mot rasism, förtryck och homofobi.
– Privat har jag dock starka åsikter. Men om jag som 15­-åring var väldigt svartvit är jag numera mer grå. Folk tycker olika och att propsa på någon dina åsikter funkar sällan. Det är skönt att vara mer flytande vatten än vassa klippor.

Till skillnad från många andra kända och synliga personer har Farah i princip aldrig behövt ta emot hat. Både på sociala medier och ute på stan möts hon av personer som är snälla och uppskat­ tande, och jobberbjudandena fortsätter att komma. Så vad är det som gör att hon är så omtyckt och bra på det hon gör?
– Jag har funderat mycket på det där. Kanske är det för att man med mig kan fylla i en massa boxar. Jag är rolig, men inte standup­rolig. Jag har en skånska som gör mig harmlös. Och så är jag väl lite som folk är mest.

Johan, Farahs sambo, kommer ner för trappan till ovan­ våningen. Han är polis och ska strax bege sig till jobbet.