På Gästis i Åhus står Klara Andreasson för finliret i köket, med hamnen tätt inpå.

Högsommar längs Ålakusten. Här finns utrymme att bara vara under vandringen. Eller kanske paddla i väg en stund ut på det öppna havet.

David och Marinette Nordal i Yngsjö lockar med boende och kokkonst på hög nivå.

Jag upptäcker klassisk ålakust, där ålabodarna från tidigt 1900-tal vilar längs med strandlinjen. Alla med namn – som Nilsaboden, Vantmannaboden och Smugglareboden. Den sistnämnda döptes visst efter en spritsmugglarhärva på 20-talet, där drängar från Yngsjö var inblandade.

Vid Yngsjö havsbad är det dags för ett bad i solvarmt hav, närmare 20 grader enligt en man med sup-bräda under armen.

Från stranden är det sedan ett par kilometers vandring upp till Kastanjelunds värdshus, där jag bokat rum för natten. Och det är ett kärt återseende, efter att jag för 13 år sedan vandrat hit från
Åhus i novemberrusk och regn. Nu är det nya ägare sedan drygt tio år tillbaka, där krögarparet Marinette och David Nordal presterar kokkonst på hög nivå.
– Vi satsar mycket på närproducerat, säger David som just kommit tillbaka från Rathcke-gården, där han hämtat jordgubbar, lök och potatis hos odlaren Maurd Jönsson.

Tidigt nästa morgon lånar jag en cykel för ett morgonbad före frukost. En perfekt start på en ny vandringsdag, där jag sedan tar sikte på Friseboda strövområde och naturreservat. Först längs den lummiga skogsstigen, som leder över bron vid Helgeån, vidare ut på sandgräshedarna, med backtimjan, ängsviol, gulmåra och blåklocka.

Havet är lika stilla som under gårdagen och det är närmare 20 grader varmt redan vid elvatiden på förmiddagen.

Vid Furuboda ligger Tvillingaboden, där ålafiskaren ”Hånsa” och ”ålakäringen” Maria har sitt sommarviste.

”Hånsa” heter egentligen Hans-Inge Olofsson, ålafiskare i tredje generationen. Han har sedan slutet av 80-talet arrangerat ålagillen tillsammans med Maria Blombärg, författare och textilkonstnär.
– För mig handlar ålagillena mycket om en kulturyttring. Att hålla en tradition vid liv, säger Hånsa som just dragit upp båten efter en tur på havet.

Maria håller med, hon var den som startade Ålakustens kulturarvsförening för åtta år sedan. Ett sätt att värna ålbeståndet och det gamla fisket.
– Det finns även en ålfond och ålakademi, vars syften är att bevara både ålen och de gamla traditionerna. En inte helt lätt ekvation i dessa dagar, säger Maria med en suck.

Hon håller just på med att slutföra en kokbok med ålarätter som tema, och jag får ett smakprov på ett av recepten vid dukat bord på stranden. En matig ålasallad med kokta ägg och rågbröd.

Ny dags färd mot Haväng, via Ravlunda skjutfält, som denna sommar är avstängt för motorfordon. För med åren har trafiken ökat rejält, med allt fler husbilsresenärer som gärna fricampar så nära stranden som möjligt.

Och visst är det en maffig känsla att vandra längs de små grusvägarna i tallskogen för att sedan nå ut på det vidsträckta fältet, där hav och himmel smälter samman i morgonljuset. Betande kor och får på strandängarna och ryttare som i sakta mak skrittar fram genom landskapsidyllen.

I Haväng mynnar Verkeån ut i havet. Här går Skåneleden längsmed åns dalgång, upp mot alunbruket i Andrarum och Christinehofs slott.

Jag har stämt träff med vandraren Leif Lindholm vid Havängsdösen, en mer än 5 000 år gammal stenkammargrav som blivit något av ett signum för området. Han bor i Ravlunda och drev i hela 34 år Skepparpsgården, tillsammans med hustrun Christel. En korsvirkesdröm vid Verkeåns mynning.
– Men nu har jag äntligen tid att vandra, för den här regionen är ett rent paradis för alla som gillar att upptäcka naturen till fots. Varje tisdag är vi ett gäng gubbar från trakten som testar nya stigar.

Han tar mig med på en kort tur mot Vitemölla strandbackar och mäktiga Klammersbäcksravinen, där scener ur Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren spelades in. Den följer Klammersbäcken ut i havet. Lövskogen har klätt in ravinen i tät grönska, som ger en känsla av djungel.
– Verkeåns dalgång upp mot Brösarp är en annan höjdare, där laxen fortfarande vandrar
upp om hösten.

Erica Ängmo och Per von Borstel är paret som för två år sedan tog över driften av vandrarhemmet Skepparpsgården i Haväng efter Leif och Christel. De bor grannar i Ravlunda och fick frågan för tre år sedan.
– Vi svarade raskt ja. En stor anledning var just platsens skönhet och tidlösa atmosfär. Den vilda naturen och korsvirkeslängorna med halmtak och kullerstensbelagd innergård gjorde valet lätt. För oss handlar det om att förvalta ett kulturarv, berättar Erica.

De är dessutom trädgårdsingenjörer och vill utveckla vandrarhemmet ur ett hållbarhetsperspektiv.
– Vi är stolta att kunna erbjuda en KRAV- certifierad frukostbuffé med mat vi kan stå för.

Marmelader och en del grönt som serveras kommer från egna odlingar, tillsammans med ägg från Juleboda och lammkorv från Brösarp. Erica och Per utökar för varje år trädbeståndet kring gården med nya arter som mullbär, tulpanträd, häggmispel och en del fruktträd.
– Och parasollplatanen på innergården ska om några år kunna ge skön svalka under heta sommardagar, konstaterar Per.

Dottern Nora driver denna säsong vandrarhemmets sommarkafé, tillsammans med bästa kompisen Lovisa Ericsson. De frestar bland annat med nygräddade kanelbullar, rabarberkaka och matiga mackor från kaffeluckan i en av dörrarna. Och så hemgjord saft och Pipersglassen som gör att gästerna gärna hänger på låset vid öppningen klockan elva.

Två som valt att upptäcka landskapet till fots är Jon Ottesen och Disa Karlman från Norrköping, som kustvandrat från Backåkra, via Brantevik vidare till Haväng. De har bott på vandrarhem längs vägen och pustar nu ut med var sitt glas flädersaft på innergården, efter en svettig vandring från Kivik i högsommarvärme.
– Vi är ofta ute och vandrar och den här sträckan passar oss perfekt. Vacker natur, mysig logi och trevliga människor längs vägen. Bättre kan det inte bli.

Per von Borstel och Erica Ängmo förvaltar arvet med vandrarhemmet Skepparpsgården i Haväng.

Trentino bidrar med chardonnay och sauvignon, som blir en perfekt kombo med solaris.

En cykel lånar jag av Per och trampar timmen senare vidare mot Brösarp och Talldungens gårdskrog, med ett stopp på Skepparps vingård efter knappt halva vägen.
Här har äppelodlaren Bengt Åkesson realiserat sin dröm om en vingård med känsla av Toscana sedan tio år tillbaka.
– Nu är jag riktigt nöjd med mina viner, säger han glatt och låter mig prova både vitt på solaris-druvan och en uppfriskande rosé, där druvorna cabernet cortis och rondo sätter sin prägel.

Vi hinner med lite bubbel också. Skepparps prisbelönta Crossover. Ett samarbete med en vinmakare i Italien.
– Trentino bidrar med chardonnay och sauvignon, som blir en perfekt kombo med solaris.

Och det är lätt att hålla med, där vi står ute på vinfältet i aftonsolen och njuter av både vyn och smaken.

Jag trampar på via ”bakvägen” till Brösarp och Talldungens krog. Inte det hårt trafikerade vägavsnittet vid Brösarps backar, utan på små grusvägar som delvis följer Skåneleden.

Värdparet David Levung-Höök och Emma Höök svarar för rustik kokkonst i den högre skolan, på det som en gång i tiden var ålderdomshem. Så pass att de för ett par år sedan fick pris som årets resmål av Dagens industri, med motiveringen att Talldungen förenar naturviner och sydländskt inspirerade maträtter i en lantlig idyll, bland böljande kullar i ett förtrollande landskap.
– Visst är det så att vi fått många positiva omnämnanden, konstaterar Emma, som möter upp ute på gårdsplanen, där hon vant rör sig mellan borden för att hälsa på gästerna – stammisar såväl som nya krogbesökare.

Emma ser gården som ”den fantastiska släktingen på vischan” dit alla är välkomna. Här är det en spisarmeny som gäller, med fyra rätter plus Emmas hembakta bröd med pålägg.

De piemontiska paprikorna med mozzarella är en klassiker som hängt med i några år och lammbogen med ratatouille är ”slow food” på allra bästa sätt.

Efter natten i Haväng följer Vitemölla, den första riktiga kändisbadorten på Österlen. Här stoltserar det gamla badhotellet från 1913 – även om det håller stängt för tillfället. Det hade sin glansepok under 20- och 30-talen.

Kivik ligger nära, men vid Buhres fisk nere i hamnen är det fullt av folk, köer och trångt vid borden. Jag skippar den planerade silla­ mackan i luckan och vandrar i stället vidare till Äpplets Hus och Kiviks Musteri för en tidig lunch, innan jag vandrar vidare kuststigen runt Stenshuvuds nationalpark.

Doften av vildka­prifol ledsagar mig genom den lummiga bok­ skogen, fram till den sällsamma kuststräckan vid Knäbäckshusen, där träden hukar sig över stranden. Vid Sankt Nicolai kapell, inrymt i en sjöbod, viker jag av inåt land, med Villa Hasselbacken som mål. En nio kilometer lång sträcka via Rörum och Mandelmanns trädgårdar.

Den här sommaren håller familjen Mandel­mann stängt, på grund av pandemin, men de populära teveinspelningarna fortsätter.

Behaglig vilopaus mellan fiskelägena Vik och Baskemölla, under den sista vandringsdagen.

Delar av Rörums backar är naturreservat. Ett böljande landskap, där stigen leder vidare till både vattenfall och gårdshotell.