Stefan Julius Malmström

Ålder: 73 år
Bor: I Hjärup
Familj: Hustrun Eva-Maj, döttrarna
Emelie, Erika och Ellen med familjer
Gör: Driver Julius Fritid & Nöjen,
som består av Julius Production,
Julius Biljettservice och Nöjesteatern.
Intressen: Jag vill gärna sätta fröer
i jorden och pyssla med mina bin.
Det är skönt att få vara lite jordnära.

– Själv fick jag vara med för jag var den som ordnade spelningarna.

Med sitt extraknäck på Musikerförbundets artistförmedling såg Stefan Malmström till att både det egna och andra rock- band fick chansen att möta publiken på olika tillställningar runtom i Skåne. Men inte bara liveband efterfrågades. Disko- musiken hade just slagit igenom och plötsligt ville arrangö- rerna ha diskjockeyer.

Vid ett tillfälle fick han, i brist på andra diskjockeyer, själv rycka in och vända plattor. Han presenterade sig då som Julius, dopnamnet han fått efter sin morfar. Hädanefter fick detta bli hans offentliga namn.

Intresset för musik i allmänhet och skivor i synner- het ledde till att han öppnade Julius Platthandel på Gråbrödersgatan i Lund. Julius Malmström och kompanjonen Peter Faleborn skrapade ihop sina studiemedel och övertalade sina föräldrar att gå in som ekonomiska garanter.
– Men deras pengar behövdes aldrig. Platthandeln växte och blev väldigt stor efter ett tag, med egen skivimport från utlandet.

En stor del av den vakna tiden gick dock åt till jobbet i Aka- demiska Föreningens trivsel- och studentaftonsutskott. Julius Malmströms uppgift var bland annat att se till att studenterna inte smet iväg till Köpenhamn för att roa sig. Av en händelse fick han nys om den nybyggda handbollshallen Olympen i norra Lund. Den stod övergiven, då den visat sig vara felkon- struerad eftersom arkitekten gjort avståndet mellan plan och publik för kort.
– Jag stack dit och såg att den var som gjord för konserter!

Hösten 1972 fick han veta att Paul McCartney skulle ut på turné med sitt nya band The Wings och spela i både Stockholm och Göteborg.

Som om inte konsertverksamhet och skivhandel vore nog, så testade Julius Malmström också arbetet som programledare i tv-satsningen Diskotaket och som idékläckare till tävlingsprogrammet 24 Karat. Det är lätt att förundras över hur många olika bollar denne man lyckats ha i luften på samma gång.
– Ja, det undrar jag också själv när jag ser tillbaka. Hur i helvete överlevde jag detta? Bitvis var det ganska tuffa tider. Det är inte så skoj att vakna klockan fem på morgonen och undra: Hur ska det här gå?

Men när det var som mest kämpigt lärde han sig ett knep: att titta i budge- ten och fantisera kring det allra värsta scenariot. Och därefter göra en insats, som att dela ut ytterligare ett flygblad eller ringa ett extra samtal.
– Då har man ju redan gjort något så att det blir lite mindre dåligt. Man kan inte bara sitta still och låta saker hända.

För att få de riktigt stora artisterna till Lund var han tvungen att erbjuda konserter även på andra orter. Därmed växte verk- samheten geografiskt, och så småningom arrangerade Julius konserter i hela landet och i grannländerna. Rocken kom först, men snart täckte han in allt fler musikgenrer, och därefter också musikaler och teaterföreställningar.
– Och så var jag ju småbarnspappa också. Men där fick Eva- Maj ta en stor del av arbetet.

Men det räcker inte med att erbjuda bra föreställningar. Allt runtomkring måste också fungera. På 70-talet lät han några vänner på universitetet bygga upp ett digitalt biljettsystem på hemdatorn Luxus ABC 80. Sedan dess har det effektiviserats i flera omgångar och numera är de inne på den femte versionen.
– Men det blir aldrig fulländat. Tekniken går ju alltid framåt.

Att många skåningar stått i kö med en Juliusbiljett i nypan står helt klart. Själv har han inte statistiken i huvudet, utan reser sig till hälften och ropar in mot rummet intill:
– Emelie, hur många föreställningar har vi gjort?

Svaret kommer snabbt:
– 7 855. Och vi har haft ungefär fem miljoner besökare.

Siffrorna talar för att Julius Malmström och hans medarbetare har en viss fingertoppskänsla för vad som går hem hos publiken. Men när vi talar om framgångar, så tvekar han inte att också lyfta fram magplasken.

Även om han njuter av föreställningarna, är de bästa stunderna precis efteråt.
– Jag älskar att stå i foajén och se hur människor lämnar salongen och är nöjda. Den där känslan, att jag har levererat något som förgyllt tillvaron en stund för dessa människor.

Samtidigt upplever han att skåningarna skiljer sig en smula från publiken uppåt landet. De är inte alltid lika lättflirtade och entusiastiska som han hade önskat.
– Ett tag hade vi ett biljettkontor på Norrmalmstorg i Stock- holm. Så fort vi släppte något var det omedelbart rusning. Folk frågade inte om pris eller platser. Skåningen har lite längre startsträcka. Det räcker inte med bra recensioner. Först när man har hört från grannar eller vänner att föreställningen är bra, masar man sig iväg.

Ett exempel är höstens musikalföreställning Mitt om natten på Nöjesteatern, som bygger på musik av Kim Larsen och Ga- solin’ – vilket torde vara en given succé även i Skåne. De första veckorna gick det trögt, det var glest i publiken och Julius fat- tade därför beslutet att inte förlänga spelperioden efter januari.
– Men i mellandagarna hände något. Plötsligt hade publiken lyssnat på vännerna och förstått hur bra den var, och hela januari blev det fullknökat i salongen. Jag fick själv stå upp sista föreställningen!