Susanna Dzamic låser sin cykel, kliver in på kaféet och beställer en bryggkaffe. Hon har varit kaffesugen i hela fem minuter, ända sedan hon tog en sista slurk ur koppen hemma i lägenheten, 300 meter bort från fiket strax intill Värnhemstorget i Malmö.

– Kaffe är min olja, min bensin, mitt allt. Jag är säkert uppe i tio koppar om dagen. Den sista brukar jag svepa precis innan jag går och lägger mig.

Kaffe, och en ständig nyfikenhet och lust att lära och förstå, är Susanna Dzamics motor. Och hon susar fram i full speed. Skriver manus till sig själv och andra, gör poddar, är konferencier, modererar och producerar. Under sommaren har hon kört Under bar himmel, samtal och quiz med inbjudna gäster, på Posthusplatsen i Malmö, och vid kungaparets besök i juni var det hon som var konferencier.

Mest känd är hon, åtminstone än så länge, för alla timmar hon har sänt radio. Hon började 1994, först i kommersiella kanaler, därefter public service. Genom åren har hon bland annat programlett Kvällspasset och Karlavagnen i P4, humor- och satirprogrammen Fredag i P4 och Fredag i P1 tillsammans med Kalle Lind och varit paneldeltagare i På minuten i P1. En stark närvaro, ett lyssnande öra och kvicktänkta repliker är hennes signum. Men också humorn, förmågan att vrida på saker ett extra snäpp och lägga märke till detaljerna som säger så mycket om helheten.

Under alla år i radiostudion har hon alltid haft en yrkesroll att fylla och, menar hon, en rad premisser att förhålla sig till. Det har påverkat, om än omedvetet eller indirekt, vad hon kunnat säga och vem hon har blivit som person. Nu frågade hon sig: Vem är jag egentligen, under alla dessa lager som byggts på genom åren? Och, om jag skalar av mig lagren och skriver humor, vad kommer jag att skämta om då?

I dag har svaret utkristalliserats. Susannas första stand-up-föreställning är till stor del en sorts terapeutisk uppgörelse med uppväxten och känslan av att inte höra till. Med en mamma från Sjöbo och en serbisk pappa som flydde forna Jugoslavien som desertör, hamnade hon i ett sorts mellanrum mellan identiteter. Ständigt fick hon en och samma fråga: Var kommer du ifrån? Samtidigt blev hon ifrågasatt av serber och andra ex-jugoslaver: Varför pratar du inte serbokroatiska, är du inte stolt över din bakgrund?

– Men min pappa hade lämnat sitt gamla land bakom sig. Han pratade inte serbokroatiska med oss barn eller försökte hålla den kulturen levande. Han var helt ointresserad av oss och var ingen pappa att räkna med, alls.

Känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans har följt henne. Hon har dessutom tvingats förhålla sig till vissa radiolyssnare som med jämna mellanrum har hört av sig och sagt saker som att ”sådana som du borde skickas tillbaka till landet du kommer ifrån”.

– Jag kallar min föreställning för en försoningsföreställning, en sorts acceptans. När jag var yngre hade jag inte vågat göra det här, jag var så rädd att bli ifrågasatt och mån om att bli accepterad. Men jag tänker inte be om ursäkt för mig själv längre.

Det är lätt att tro att Susanna är en extrovert person som trivs med att synas och höras, van som hon är att sända radio för en miljon lyssnare. Men, konstaterar hon, när hon är i studion står hon där ensam innanför de dubbla, stängda dörrarna. Den enda hon kan se är teknikern som har fullt upp med sitt. Att ställa sig på en scen och dra skämt om sig själv och sina iakttagelser inför en publik, är något helt annat.

– Jag va svinnervös inför humorfestivalen. Men som jag brukar tänka: Kommer jag att dö? Nej. Kommer jag att bli utskrattad? Ja, förhoppningsvis.